Torsdagen den 16 januari fick våran finaste Ellen somna in. Det var absolut det värsta och jobbigaste beslut jag har behövt ta i hela mitt liv.
Det är alltid jobbigt att mista sina djur men att ta bort en 2 årig hund är fruktansvärt. Det känns så orättvist att hon inte fick leva sitt liv och åldras tillsammans med oss. En gammal skada gjorde att det inte höll längre. Trots all rehab och alla "försiktighetsåtgärder" så höll det inte.
En arbetskamrat till mig sa något väldigt fint som stämde mitt i prick på Ellen " hennes själ är född i fel kropp". Hon ville mer än vad hon klarade av helt enkelt.
Ellen var en fantastisk hund på många sätt. Så full av energi och glädje i alla läge vad man än bad henne om.
Det fanns nog inget som hon inte ville prova på, Ellen var med på allt.
Vi har det fruktansvärt tyst, tomt och väldigt stillsamt hemma numera men jag kan lova att i himlen har dom inte en lugn stund sedan Ellen kom. Fast hon var även bra på och mysa och gosa sig så dom får väl lite andrum mellan varven.
Om än våran tid tillsammans blev alldeles för kort så är jag så fruktansvärt tacksam för varje dag vi fick tillsammans med denna underbara hund.

Detta skulle jag skrivet för länge sedan men jag har inte riktigt orkat att göra det.

17 november förra året fick ASTA somna in efter en kort tids sjukdom.

Det är fortfarande väldigt tomt efter henne och saknaden är stor och det känns så orättvist att behöva låta en hund som precis fyllt 7 år somna in.

En annan anledning till att det känns så himla orättvist är att Asta har varit blodgivare under många år och hjälpt många hundar när dom behövt blod men när hon sedan själv blir sjuk så finns det ingen eller inget som kan rädda henne.

Asta var en väldigt snäll hund som tyckte väldigt mycket om att leka, kampa och mysa. Hon gillade även att träna men det kunde vara ganska svårt att få henne motiverad att vilja göra saker och hennes förväntan på vad som skulle ske var inte så stor. Hon föredrog kontakten med människor och var inte så glad för andra hundar förrutom dom som ingick i familjen.

Hon tänkte ofta lite väl mycket och levde mycket i sin egna lilla "bubbla" som hon i och för sig verkade trivas i.Stannade man till under lydnadsträningen för att prata med träningskompisarna om det man höll på med så kopplade hon av direkt och satte sig och solade istället.Om man kampade med henne för att försöka få igång henne på appellplanen så fungerade det så länge vi höll på men så fort man gick över till träningen igen så blev det lugna Asta igen.

Men vad spelar allt detta för roll egentligen.....

Vi älskade henne precis som hon var och hon var helt underbar.

Hon hade många olika smeknamn men framförallt så kallade jag henne för Mammas Gullefjun